Paradiset, skapelsens originaltillstånd, ligger nerlagt på insidan av varje människa. Ändå är det så att hon inte enbart med sitt förstånd och sitt förnuft kan förstå skapelsens ursprungliga tillstånd av oskuld, syndens intrång i världen genom syndafallet och mänsklighetens fall ifrån Guds härlighet ner i synden. För att se detta behöver vi ta emot Guds Ord i våra hjärtan. Det är för att vi skall tydligt få skåda detta som jag idag tänkte skriva några rader om det förlorade paradiset.

Paradiset. Människor associerar nog till många olika saker när de tänker på detta ord. Många, särskilt i Sverige, tänker nog på en "paradisö", en ö någonstans långt borta där solen skiner året runt. En plats där man kan bada i ett klarblått hav som välkomnar en med sin värme.

Andra tänker på andra saker. Kanske någon tänker på en tillvaro av harmoni, där människor är vänliga mot varandra. En tillvaro där människan lever i samförstånd med andra människor och djuren. En tillvaro där barnen får leka i frihet, utan fruktansvärda inslag som krig och våld.

Vad tänker du själv på när du hör ordet paradis? Ja, det vet ju inte jag, och det gör jag inte heller några anspråk på att veta. Men en sak vet jag, och det är att denna förnimmelse, denna vetskap i människans sinne, det är en rest ifrån skapelsens originaltillstånd. Låt oss läsa ur 1 Mos 1:31 och framåt, ifrån det som kallas skapelseberättelsen:

"Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon. Det var den sjätte dagen. Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara."

Det var mycket gott! Där ser du en beskrivning som heter duga. Här finner du roten till människans tankar om paradiset: hon har en gång varit där, och minnet lever kvar. Bara några verser innan det vi läste så står det just om när Gud skapade människan: "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem." (v27).

Det är detta som är anledningen till människans längtan efter fullkomlighet, människans vilja att arbeta för en bättre värld. Hon vet på något sätt innerst inne att det en gång i tiden varit det tillstånd som rådde här på jorden. Det är på så sätt som alla former av tankar om ett lyckorike här på jorden uppstått; marxism, feminism, veganism, pacifism, humanism, miljörättsaktivism, etc. Alla dessa ideologier har i grunden ett gemensamt, nämligen det att de grundläggande säger "Vi skall vara snälla mot varandra och behandla andra på ett bra sätt, som vi själva skulle vilja bli behandlade.", och det låter ju mycket bra och kristligt. Men det finns också en annan likhet, en gemensam nämnare, och det är tron på människans inneboende godhet. Det är detta som gör dessa ideologier och världsbilder oförenliga med biblisk, kristen tro.

"Men vänta nu. Du sa ju att människan var god?" Ja, det sade jag. Men fokus låg på att hon var god. Människan är sannerligen ingen god och kärleksfull varelse längre. Det vittnar så mycket i vår värld om: de allt fler och allt allvarligare krigen, gruppvåldtäkter mot allt yngre flickor (och pojkar), mängder av barn som utnyttjas sexuellt av vuxna (och andra barn), stölder, mord, narkotikasmuggling och så vidare. Allt detta är dock bara en yttre frukt av det som finns på insidan av varje oomvänd människas hjärta: en andligt död natur, en lydig slav under sin andlige herre, Djävulen. Varje oomvänd människa, vare sig hon är medveten om det eller ej, är en Djävulens slav som omedvetet eller medvetet tjänar till att utbreda hans makt och rike här på jorden.

Det låter kanske inte som någon positiv uppfattning om människan, men det är desto ärligare än dessa luftslottsideologier som vi nyss behandlat. De har alla sitt uns av sanning i sig, men på grund av att även de har sin grund i en oomvänd människas hjärta så räcker de inte för att åstadkomma en lösning på människans problem.

Finns det då alls någon lösning på detta? Lyckligtvis så är svaret JA! När tiden var fullbordad sände Gud sin son, född av kvinna och ställd under lagen. Han är allt det som vi inte var. Han är fullkomlig Gud och fullkomlig människa, förenad till ett. Han levde ett liv med himlen närvarande på insidan. Ett liv i gemenskap med Gud, den gemenskap som genom syndens makt att bedra bestulits från människan. Den gemenskap som Gud formligen längtar efter att ha med varje människa på denna jord. Han längtar efter att ha det med dig. Han längtar efter att ha det med mig. Åh, om vi bara kan förstå detta i våra hjärtan. Då kommer våra liv för evigt vara förvandlade! Då kommer vi ge Jesus Kristus den ära som Han förtjänar. Han allena är värdig vår lovsång och vår tillbedjan.

Jesus Kristus är allt det som du och jag borde ha varit. När han var 33 år gammal så gick han längs den jobbigaste väg du kan tänka. Du har säkert tyckt synd om dig själv någon gång, jag vet inte. Jag har gjort det i alla fall. Men när man tänker på den behandling som Herren Jesus Kristus fick utstå, före och under sin död, då verkar alla våra mänskliga sorger plötsligt så små. Vem är jag att hålla på och tycka synd om mig själv egentligen? Är det så speciellt synd om mig? Jag får ju bara vad jag innerst inne förtjänar. Men han fick det som han inte förtjänade. Han gick hela vägen, till korset, upp på korsets trä. Han tog på sig din och min synd. Han tog på sig din och min förbannelse. Ja, skriften går så långt att den vittnar att Han blev gjord till vår synd, och vår förbannelse (2 Kor 5:21, Gal 3:13). Åh, vad vårt hjärta skulle fröjda sig om vi förstod ens en hårsmån av djupet i detta! För att ge dig en bild som du kan förstå, så kan du tänka dig själv att det var du som hängde på korset. Du, jag och alla andra människor.

För det var det det egentligen var. Jesus dog en ställföreträdande död, en död i vårt ställe. Och genom Hans död så får vi ta del av Hans liv. Istället för att plågas i helvetet i all evighet, tillsammans med Djävulen och hans änglar, så kan du få evigt liv, en evig tillvaro tillsammans med Jesus Kristus, som älskar dig mer än sitt eget liv. Låter det inte fantastiskt?

Det finns bara en hake. Och det är att Han tänker inte dela äran med någon människa. Inte ens dig. Om Han frälser dig, om Han helgar till, om Han kallar dig till tjänst för Honom, om Han fyller dig med den Helige Ande, om Han för dig in på ett äventyr som du aldrig hade kunnat ana, då kommer du inte få någon som helst ära för det. Du kommer inte kunna säga "Jag har en viss del i det här. Det var på grund av att jag var så duktig på att komma ihåg bibelverser som Gud utvalde mig." Nej, min vän. Glöm alla tankar på egna prestationer. Jesus Kristus frälser inga duktiga människor. Han frälser bara riktigt ogudaktiga människor. Människor som förstår, att i sig själva är de blott och enbart stoft. De duger egentligen ingenting till, annat än att kastas i elden och använda som virke i Guds lilla marshmallows-grill. Men trots detta så vill Han frälsa dig, och använda dig för sitt rikes utbredande! Om du är beredd att lämna allt annat bakom, så väntar allt detta dig.

Jesus Kristus är den mildaste människa som någonsin levt, men Han är samtidigt den strängaste människa som någonsin levt. Det är för att Han vill förvandla ditt hjärta. Ifrån hjärtat utgår livet. Hjärtats motiv är avgörande. Två personer kan i det yttre göra precis samma sak, men med helt olika motiv. Människor ser ofta de yttre handlingarna, men Gud ser rakt in i ditt hjärta. Han vet, att en verklig förändring kräver att du på insidan avklädes detta mörker, denna ondska och detta uppror som finns i dig. Men innan du kan förändras så behöver Gud få verka genom sin helige Ande en överbevisning i ditt liv om synd, rättfärdighet och dom. Om du vet i ditt hjärta, att du verkligen är en rutten syndare men samtidigt vet att du vill bli en kristen, så kan vi be och bekänna detta tillsammans:

Herre Jesus Kristus, jag tror att Du är den som Bibeln berättar att Du är. Jag tror att Du föddes av jungfru Maria. Jag tror att Du levde ett syndfritt liv, i fullständig harmoni med Guds vilja. Jag tror att Du blev pinad under Pontius Pilatus. Jag tror att Du blev ett med min synd och min förbannelse. Jag tror att Du dog för min skull. Men Jesus, jag tror också att Du blev uppväckt på den tredje dagen ifrån de döda. På samma sätt som du blev uppväckt ifrån de döda, vill jag bli uppväckt ifrån mitt liv i andlig död, utan gemenskap med Gud. Jesus, jag vill komma tillbaka till paradiset. Herre, jag är inte värdig att knyta upp Din sandalrem, men jag kommer ändå till Dig för att Du har sagt att Du kommer inte kasta ut någon som kommer till Dig. Jag ber i tro att Du i denna stund frälser mig ifrån min synd, och ger mig Ditt eviga liv. Tack för att Du just nu gör mig till en levande kristen. I Ditt dyrbara Namn och i kraft av Ditt blod, Amen.