Det här är verkligen ett ämne som ligger nära Guds hjärta, och som jag även själv ofta tänkt på. Jag hoppas att denna predikan kommer stimulera och utmana dig att få fokus rätt i ditt liv.

Många människor som man pratar med, frälsta liksom ofrälsta, lever ett väldigt egocentrerat liv, eller åtminstone verkar det så på vad de pratar om. Det handlar om jag, om mig, om mitt. Om min synd, om mina brister, om mina svagheter, om mina problem, om mina sjukdomar, om min fattigdom, om min lilltå som jag har stukat, eller vad det nu kan vara. Olika saker som jag upplever som ett problem i mitt liv. Eller så handlar det om allt som man upplever som bra i sitt liv. Min stora bil, mitt häftiga hus, min häftiga segelbåt, eller mitt nya snygga nagellack.

När det gäller ofrälsta så är det ju inte speciellt konstigt om livet kretsar runt mig, och mina omständigheter. Men för en person som känner Jesus, som har blivit född på nytt och som har den helige Ande boende på insidan är det ganska märkligt. Det beror i så fall på att den personen inte har fått sitt sinne förnyat, som det talas om i Rom 12:2. Sinnets förnyelse är något underbart, ljuvligt, där vi går från att tänka djävulens eller våra egna tankar till att tänka Guds tankar. Det är inte alltid en lätt process, och visst kan det vara en kamp ibland över olika sorters tankebyggnader och felaktiga uppfattningar om verkligheten som vi ogärna vill släppa. Men om vi lämnar det till Gud så blir resultatet alltid något underbart.

Det kristna livet, så som Jesus vill och längtar efter att det ska vara, är ett övernaturligt liv, där det inte längre är ditt ego som står i centrum. "Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare" (Heb 12:2). Låt oss därför se lite vad Bibeln säger att Jesus gjorde för oss genom sin död och uppståndelse, genom försoningen.

När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. (Jes 53:2-5) Dessa verser är underbara. Men ser du här vad det faktiskt står? Hans utseende var inte tilldragande. Han var föraktad, övergiven, slagen med sjukdom och lidande, pinad och genomborrad för våra överträdelsers skull. Han tog straffet, konsekvenserna, av vår synd för att vi skulle få frid. Detta är oerhört viktigt att du förstår.

Det är nämligen så, att det finns alla möjliga olika konstiga idéer om försoningen. En del menar att den aldrig ägt rum. Andra menar att Jesus visade hur mycket han älskar oss genom att dö för oss, så att vi ska lida med honom. Detta är faktiskt fel. Det är sant att det finns ett kristet lidande på grund av förföljelser, och det kan vi inte slippa undan från, men läs här vad det står. För att vi skulle få frid. Han tog ofrid, för att vi skulle få frid. Han tog sjukdom, för att vi skulle få hälsa. Han tog fattigdom, för att vi skulle bli rika (2 Kor 8:9). Han tog alla konsekvenser av syndafallet - sjukdom, fattigdom, andlig död, själslig oro, fruktan, ensamhet, sorg, osv på sig själv. Allt det som du och jag var, det blev han gjord till - för att vi skulle få ta del av Guds liv. Detta är ett otroligt faktum, och om du får in en bråkdel av detta i ditt hjärta så kommer ditt liv bli totalt förvandlat.

Därför kan vi frimodigt säga, att mina svagheter, min synd, mina sjukdomar, min oro, min fattigdom, mina problem, allt det är under Jesu fötter. När Jesus uppstod ifrån de döda så besegrade han allt som stod mellan Gud och människan. Nu är skiljemuren bruten, och du kan återigen ha den gemenskap med Gud som Han längtat efter ända sedan syndafallet. Är detta inte underbart, så undrar jag om någonting över huvud taget är underbart.

Försoningen är ett fullbordat faktum. Gud skapade hela den här världen som en enda stor teater, för att spela upp sitt skådespel på den: försoningen, där djävulens barn plötsligt blir befriade ifrån sina bojor, och satta in i Guds älskade Sons rike. Detta är så otroligt kolossalt att det knappt går att fatta för våra små mänskliga sinnen. Vi får meditera på det, tacka Gud för det, och leva i det, men vi kan nog inte till fullo någonsin förstå det.

Varje gång du säger "Det här kan jag inte", "Det där går inte", eller "Jag klarar det inte", så förnekar du med dina gärningar försoningen. Du lever som om Jesus aldrig någonsin hade friköpt dig. Det betyder inte att du har förlorat din frälsning, men du agerar på ett sätt som faktiskt går emot din natur som troende. Detta behöver vi förstå, så att vi kan bekänna det som synd när vi börjar agera utifrån sådana tankar. Djävulen hatar försoningen mer än något annat, eftersom det var igenom den han blev besegrad, avklädd och avväpnad. Därför gör han allt han kan för att hindra dig från att leva i den. Men han vinner inte seger, om du förblir i Kristus, och om du låter Hans Ord förbli i dig.

Det är denna sorts livsstil som Petrus hade, och som Paulus hade. Därför sade Paulus ifrån djupet av sitt hjärta "För mig är livet Kristus". Hans liv, det var att vara i Kristus och leva i försoningen. Att njuta av de välsignelser som vår Pappa i himmelen lät regna över honom, som ett vårregn och höstregn. Att få privilegiet att lida för Kristus, och på så sätt förhärliga Honom. Detta är det fulla evangeliet, som de första lärjungarna levde i. Vill du leva i det?