Kaleb är en av de intressanta personligheter som vi möter i Gamla Testamentet. Men han är inte bara en intressant historisk person; han har även något att lära oss i vår tid. Följ med på en kort lektion i Israels barns historia!

Ja, apropå det förresten, det är ju viktigt att vi kommer ihåg att GT är bland annat just det: Israels historia. Vi fokuserar ibland på att det är något annat och det finns naturligtvis mycket mer att säga om detta, men det är viktigt att poängtera just detta faktum, att när vi läser GT så är det judarnas historiebok som vi läser. Skillnaden mot en modern historiebok är nog mest det att den nämner och tar med Gud i de historiska beskrivningarna.

Vem är då denne Kaleb? Du kanske aldrig har hört talas om honom, eller så känner du honom väl. Men vi skall ta det från början så att alla kan hänga med. Han omnämns för första gången i 4 Mos 13. Bakgrunden är denna: Israels folk har just utvandrat från Egypten, och blivit befriade ifrån fångenskapen och slaveriet på ett mirakulöst sätt, genom ett ingripande av Guds mäktiga hand. Han har försett dem med mat och dryck genom deras vandring i öknen. Nu har de kommit fram till öknen Paran, som ligger nere i södra delen av Sinai-halvön, och från Guds sida så är de redo att inta landet, som blev utlovat till Abraham, Isak och Jakobs barn till evig tid. Vi läser från vers 2:

HERREN sade till Mose: "Sänd ut män för att bespeja Kanaans land, som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam skall ni sända. Var och en av dem skall vara en ledare." På HERRENS befallning sände Mose ut dem från öknen Paran. Alla var huvudmän bland Israels barn.

Lite längre ner så nämns "av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son". Här möter vi honom för första gången. Han är fyrtio år gammal, alltså hälften så gammal som Mose vid just detta tillfälle. Och på något sätt är han annorlunda än de andra spejarna. Vi läser lite längre fram i samma kapitel (v.26 och framåt):

Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade bespejat landet. De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels menighet i öknen Paran i Kadesh, där de avgav rapport för dem och hela menigheten och visade dem landets frukt. Och de sade till Mose: "Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. [Allt väl än så länge] Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiter och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan."

Vad var det som hade hänt? Jo, folket som hade gått runt och knotat mest hela tiden sedan uttåget från Egypten hade nu blivit så fulla av otro och fruktan att de trodde att det var omöjligt för Gud att föra dem in i landet. Trots att Gud själv hade sagt att han skulle göra det! Men det fanns två undantag bland spejarna (Josua var en av dem men nämns inte i just denna text som jag citerar). Vi fortsätter läsa (v.31):

Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!" Men de män som hade gått upp med honom sade: "Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss."

Här ser du tron respektive otron väldigt tydligt manifesterad, och vad som skiljer sig åt dem emellan. Kaleb, som hade trons ande, såg med andra ögon än sina fysiska. Det var ju sant som de andra sa, att det fanns befästa, stora städer, och även Anaks avkomlingar (som var jättar) i landet. Men varför var det ett problem för Gud? Han hade ju sagt att de skulle få det! Och om han har sagt det, ja då kan vi ju göra det som han har sagt. Annars skulle Gud vara en lögnare.

Otrons människor, å andra sidan, de såg omständigheterna och att det som Gud hade bett dem göra var omöjligt. "De är för starka för oss". Må så vara, rent mänskligt. Men frågan är ju vad Gud har sagt. Skulle Gud säga något men sedan inte ge dem styrkan att genomföra det? Bort, det!

När man har öppnat sin mun för otrosprat så leder det till gråt och klagan. Vi fortsätter läsa från början av kapitel 14:

Då började hela menigheten ropa och skrika, och folket grät den natten. Alla Israels barn knotade mot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: "Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! Varför leder HERREN oss in i detta land, där vi måste falla för svärd och där våra hustrur och barn skall bli fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?"

Ser du vad som händer? När man väl har öppnat dörren för omöjlighetstal, om att Gud inte skulle göra det Han har lovat, så kommer fruktan och tar över. Fruktan börjar måla upp en bild av att det är Gud som är problemet. "Varför gör Herren det här hemska". Det gör Han inte! Det är just det som är själva kärnan, att man har fått för sig att det går åt skogen och så börjar man anklaga Gud för det, trots att Han har sagt något helt annat.

Men Kaleb gjorde annorlunda. Vi läser från vers 6:

Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade bespejat landet, rev sönder sina kläder och sade till hela Israels menighet: "Det land som vi har vandrat igenom och bespejat är ett mycket, mycket gott land. Om HERREN har behag till oss, skall han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. Men var inte upproriska mot HERREN och frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men HERREN är med oss. Frukta inte för dem."

Ser du skillnaden? Det är som natt och dag. De hade varit inne i samma land som de andra, men de beskrev det annorlunda, utifrån Guds löften. De visste, att om Gud har sagt att vi skall kunna göra det här, då är det faktiskt Hans problem att låta oss klara av det. Det är inte vårt problem! Och dessutom så har fiendens beskydd vikit ifrån dem på grund av att de har uppfyllt sina synders mått, så det här kommer gå jättebra. Om ni bara slutar att prata en massa strunt så kan vi gå och inta landet!

"Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem." (v10) Ibland kommer folk att reagera på det sättet mot dig också, när du börjar tala utifrån en frimodig tro på Gud och på vad Han har sagt. De kommer bli arga på dig, för att du "tror att du är något". Men det är ju inte det du gör. Du tror att Herren är någon, och att Han är med dig! Precis som Han har lovat. Resultatet av detta blev i alla fall att hela Israels menighet missade att komma in i landet. Alla utom Kaleb och Josua. Herrens härlighet kom och Han talade om folket så här (v22):

Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig skall få se det. Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför skall jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skall ta det i besittning.

Detta skedde också; alla de 10 som hade bespejat landet och kommit tillbaka med en massa otro dog inför Herrens ansikte. Men Kaleb och Josua överlevde, och de var också de enda av de som kom ut från Egypten som också kom in i det förlovade landet. Vi skall hoppa över 40 års ökenvandring och 5 års erövring av landet nu och gå rakt in i Jos 14:6:

Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenisiten Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: "Du vet vad HERREN sade till gudsmannen Mose om mig och dig i Kadesh-Barnea. Jag var fyrtio år när HERRENS tjänare Mose sände i väg mig från Kadesh-Barnea för att bespeja landet, och jag lämnade sedan rapport efter mitt hjärtas mening. Mina bröder, som hade varit med mig däruppe, fick folkets hjärtan att bäva, men jag följde i allt HERREN, min Gud. Då svor Mose den dagen en ed och sade: Det land som dina fötter har beträtt skall i sanning vara din och dina barns arvedel för evig tid, därför att du i allt har följt HERREN, min Gud. Och se, nu har HERREN, så som han lovade, låtit mig leva dessa fyrtiofem år, sedan HERREN talade detta till Mose när Israel vandrade i öknen. Se, jag är nu åttiofem år. Än i dag är jag lika stark som den dag Mose sände i väg mig. Som min kraft var då, så är den än i dag, vare sig det gäller att strida eller vara ledare eller anförare. Ge mig nu denna bergsbygd, som Herren lovade den dagen. Du hörde själv att anakiterna bor där med stora och befästa städer. Om bara HERREN är med mig, skall jag fördriva dem så som HERREN har lovat."

Är det inte mäktigt? Kaleb, som nu är en gammal gubbe, kommer fram till Josua (som också hade blivit lite till åren förstås) och ber att få det som Mose hade lovat honom. Han var lika stark när han var 85 som när han var 40. Vad var hemligheten? Guds ord förstås! Gud hade ju lovat honom att få landet. Inte kan man väl gå och dö innan Gud har gjort det han har lovat, va? Jag är övertygad om att detta löfte levde inte bara i Kalebs minne utan i hans hjärta och hans mun. Han talade säkert med sina barn om det, kanske varje dag till och med. "Ni skall få se, att snart kommer vi till det landet som HERREN har lovat oss, och då kommer vi att få den bergsbygd som HERREN har lovat mig. Jag var själv dit när vi bespejade landet, och ni skall få se, att det är en riktigt härlig plats att bo på. Vänta bara, så skall ni få se att HERREN gör det han har lovat mig!". Det är inte så konstigt att man håller sig pigg, när man lever i ett sådant hopp. Så gör tron med en människa, som väljer att inte förlita sig på sin egen förmåga, utan förlitar sig på det som Herren har talat om.

"Josua välsignade då Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron till arvedel." (v13). Hur gick det sedan då? Lyckades han driva ut anakiterna, dessa jättar som Israels barn var så rädda för? Ja, det gjorde han. Vi hinner inte gå in på det nu men du kan själv läsa det i Josua kapitel 15. Och vet du, det säger mig en sak. Om en 85-åring kunde göra det som dessa 30-40-åringar trodde att de inte klarade, då ser jag att det handlar faktiskt inte om vår naturliga förmåga. Självklart hade Kalebs kropp åldrats under dess 45 år. Det finns ingen tvekan om det. Men den inre styrka som Guds Ord hade gett honom, gav styrka till varje ben i hans kropp. Han är ett levande exempel på att människan skall leva, inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun! Detta är en av de lärdomar som vi kan dra utifrån Kalebs liv. Hans tro uppmuntrar oss att inte fastna i hur svåra omständigheterna är, utan att komma ihåg denna enkla fråga: Vad har Gud sagt? Han skall sannerligen göra det!