En av Martin Luthers mer centrala begrepp är simul justus et peccator, synsättet att människan även i sitt försonade tillstånd då hon är rättfärdiggjord inför Gud fortfarande på samma gång är en syndare. I denna artikel tänkte jag vi skulle titta lite närmare på detta.

Som kristna tenderar vi väldigt lätt i att hamna i ett dike åt ena eller andra hållet. Frågan om "syndare eller rättfärdig" är en sådan. Antingen så tenderar vi att betona nåden, rättfärdiggörelsen och helgelsen på ett sådant sätt att man kan få ett intryck av att synden inte längre är ett problem i en kristen människas liv. Det går också att styrka ett sådant synsätt på vissa bibelställen, t.ex. detta stycke från Johannes första brev:

Den som är född av Gud ägnar sig inte åt synd, för Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. (1 Joh 3:9)

Å andra sidan så kan vi hamna i det andra diket, då vi betonar syndens makt även över den troende på ett sådant sätt att det nästan inte alls verkar finnas en chans att över huvud taget få bukt med någon enda liten synd i våra liv, förrän vi efter livets slut som troende står vid Pärleporten och får ta emot segerkronan av Herren Jesus själv. Även i detta fall kan man tyckas hitta bibelstöd för ett sådant synsätt, där Paulus utläggning i Romarbrevet kanske är det allra tydligaste:

Vi vet att lagen är andlig. Men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Och om jag nu gör det jag inte vill, då erkänner jag att lagen är god.


Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det goda. Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det utan synden som bor i mig.


Jag finner alltså den lagen för mig som vill göra det goda: att det onda finns hos mig. I min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag som kämpar mot lagen i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag i min kropp.


Jag arma människa! Vem ska rädda mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
 (Rom 7:14-24)

Ehh, hur är det alltså nu? Ägnar sig den som är född av Gud inte åt synd (enligt Johannes) eller är hon såld till slav under synden?

Att undvika de bägge dikena

Som alltid är det så att "skrift tolkar skrift", och många villoläror har sin grund just i att man överbetonar enskilda bibelord på ett osunt sätt. Så kan t.ex. de romerska katolikerna läsa att ängeln sade åt Maria "Gläd dig, du som fått nåd!" (Luk 1:28) och bygga en hel teologi om Jungfru Marias obefläckade avelse och syndfrihet utifrån det. Samma sak med mormonerna, de tar ett enskilt bibelord om att döpa sig för de döda (1 Kor 15:29) och drar alldeles för stora växlar utifrån det.

Jag tror att Herren kallar oss att undvika alla dessa typer av ensidighet, och istället hålla fast vid "den sunda läran", som består i att vi ser vad hela bibeln säger i ett ämne och låter "skrift tolka skrift" som sagt.

Man kan tolka Paulus klagovisa främst på två sätt, menar jag:

  • Den ena tolkningsmodellen menar att Paulus här talar om sitt gamla liv, innan han kom till Kristus. Man menar att det är ju inte rimligt att detta faktiskt beskriver Paulus liv som troende, vi som följer Jesus är ju kallade att lega i seger på alla livets områden, inklusive synden.

  • Den andra tolkningsmodellen förkastar det förra synsättet som orimligt, och menar att det faktiskt är så att Paulus beskriver sitt eget liv efter att han kom till Kristus. Det här synsättet menar att texten är skriven att ge hopp även åt oss, som kan identifiera oss med Paulus till synes ganska hopplösa kamp mot syndens makt över honom.

Vi ska som sagt undvika att hamna i någondera diket. Jag menar personligen att den andra tolkningsmodellen är den mer rimliga. Så som Thoralf Gilbrant skriver i sin (f.ö. utmärkta!) bibelkommentar i Svensk Studiebibel (mina betoningar i kursiv stil), där han beskriver flera olika synsätt på detta bibelställe:

Andra uttolkare finner att allt detta är sådant som tillhör en normal, kristen erfarenhet. Man menar att det skulle strida mot Romarbrevets uppläggning om det här, plötsligt, mitt i en utläggning om helgelsen, kom ett stort avsnitt som handlar om den opånyttfödda människans tillstånd. Det man snarare skulle förvänta sig finna behandlas här är problemet med den troendes två naturer.

Konflikten med synden och köttet är en del av den troendes normala erfarenhet, det talar Rom 8 om lika klart som Rom 7. En kristen människa kan inte bortse från att det hos honom själv finns en natur som han inte kan leva efter utan att förlora sitt andliga liv (Rom 8:13). Detta gäller en apostel såväl som alla andra troende. Ju mer helgad en kristen är, desto mer smärtsam upplever han denna inre konflikt.

Även på andra ställen talar Paulus om dessa två motstridiga tendenser hos en kristen (Gal 5:17). En så intensiv motsättning mellan en inre längtan efter Guds lag och vilja, och en köttslig naturs motstånd mot Guds lag, kan inte en opånyttfödd människa uppleva. Det är tvärtom den kristen som upplever det paradoxala i nödropet från den "arma människan" och den glada lovprisningen från den frigjorde kristne: "Gud vare tack, Jesus kristus, vår Herre!"

Problemet med den troendes två naturer

Så har vi då kommit ner till det som vi började med: uttrycket simul justus et peccator. Samtidigt rättfärdig och syndare. Jag vill mena att detta är ett mycket kraftfullt uttryck för evangelium, det glada budskapet om Jesus! Att fast vi kämpar med synden, att fast vi ibland kan uppleva det hopplöst och att den har så att säga "växt fast" på insidan av oss, och kännas omöjlig att undvika, så är vi inte förlorade. Fast vi kanske faller och syndar 100 gånger på en och samma dag, så finns det förlåtelse från Herren när vi vänder om till Honom och ber om förlåtelse.

Och vad ännu bättre är: ingen av oss är ensam med detta. Vi kämpar alla samma goda kamp, för att bevara den tro som har anförtrotts oss, för att hålla oss till Herren. Ingen av oss kan säga att det alltid är enkelt, då ljuger vi. Vi har alla perioder där det av olika anledningar kan kännas jobbigt; ibland jobbigt till döds, där vi känner att vi nästan inte pallar med trycket längre. Det kan naturligtvis vara jobbigt av andra orsaker ocks[, inte bara på grund av kampen mot synden, men det är definitivt en av de saker som verkligen tenderar att göra livet väldigt jobbigt.

Och så som det stod i den citerade texten här, att detta är en normal kristen erfarenhet - det är precis så jag ser det också. Du och jag är i gott sällskap när vi kämpar! Halleluja, vilket underbart evangelium detta är! Paulus kämpade, och många, många andra kristna tillsammans med honom och oss under århundradena har kämpat just denna goda kamp i sina liv.

Betyder att vi därmed kan ge upp och inte ens behöver försöka? Att det blir "bara nåd" av alltihopa och att helgelsen inte behövs, att vi inte behöver fokusera speciellt mycket på de bitarna? Självfallet inte! Paulus skriver även om detta ämne på ett mycket tydligt sätt, direkt i kapitlet efter (min betoning):

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds sönder (Rom 8:12-14)

Här är budskapet glasklart: kampen finns kvar, men Gud hjälper oss genom sin Ande att kunna leva i seger. Och om vi faller och inte alls upplever denna seger? Då står han där, som den gode Fader han är (Luk 15:20) och väntar på oss. Han är redo att förlåta oss, gång på gång, på gång, på gång, och hjälpa oss igenom. Det får ta den tid det tar. Det viktiga är att vi, som Herren säger, "förblir i Honom" (Joh 15:4). Att vi lever i gemenskap med Jesus, på exempelvis följande sätt:

  • Genom att dagligen, eller så ofta vi har möjlighet till, läsa i Bibeln om allt det goda Gud gett oss. Om vi har ett hektiskt liv, där vi inte hinner eller orkar läsa så mycket så kan vi fokusera på evangeliernas texter, Apostlagärningarna och de övriga texterna i NT (Paulus brev, de övriga breven, Uppenbarelseboken). Orkar och hinner vi så kan vi gärna läsa ur GT, som ju också är en källa till mycket välsignelse, men som ibland kan upplevas lite mer svårtillgänglig.

  • Genom att dagligen, eller så ofta vi har möjlighet till, be till Herren. En utgångspunkt för vår bön kan vara Fader Vår, där vi även kan lägga till egna delar. Exempel: när du ber, "ske din vilja på jorden", så kan du nämna namn på olika personer där du särskilt önskar att Herrens vilja ska ske. Till exempel din fru/man, dina barn, dina föräldrar eller någon annan person som Herren lägger på ditt hjärta just då.

  • Genom att så ofta vi orkar och hinner delta i gudstjänster och möten i en lokal församling, där vi känner att man tar Jesus och Guds Ord på allvar och har respekt för honom. "Brödernas (och systrarnas!) gemenskap" som det kallas ibland är otroligt viktigt för att hjälpa oss att hålla oss på rätt väg igenom livet. Herren har aldrig kallat oss att leva isolerade från varandra! Han har gett oss församlingen, som är "sanningens pelare och grundval" (1 Tim 3:15)

  • Genom att söka att bli uppfyllda av den Helige Ande, som personligen vill hjälpa oss i detta. Den Helige Ande är ingen mystisk "kraft" utan en levande, underbar person som vill ge oss kraft, kraft att vara Herrens vittnen, kraft att vinna seger över synden, kraft att orka fast vår egen kraft inte räcker till. Om du inte personligen upplevt dopet i den Helige Ande, sök att bli fylld av Anden! Han är verkligen en äkta "kraftkälla", inte minst i det här sammanhanget och i många andra sammanhang också för den delen.

Herren välsigne och bevare dig, må Hans vilja ske i allt rikare mått i ditt liv! Amen.