Guds hemliga frälsningsplan
Din frälsning, det är inte något som du själv kom på en dag, att du skulle vilja bli frälst. Nej, min vän, det ligger mycket mer än så bakom detta, att du kom till den punkt då du tog emot Jesus i ditt eget liv. Gud arbetade i flera tusen år med det som kallas för Guds hemliga frälsningsplan.
Begreppet mysterium och hemlighet (grek. mysterion) är lite kontroversiellt i bibeltroende kristna kretsar. Det blir lätt så att man kopplar det till den romersk-katolska kyrkans mysteriekult, med alla dess olika former av avgudadyrkan. Men det finns också ett legitimt bruk av dessa ord som inte har något med avfall ifrån Herren att göra, utan snarare är en mycket spännande och intressant beskrivning av hur Han fullbordar sin vilja i den här världen. Låt oss läsa ur Efesierbrevets tredje kapitel:
Jag [Paulus], den ringaste av alla heliga, har fått denna nåd att bland hedningarna predika evangeliet om Kristi outgrundliga rikedom och att upplysa alla om hur den hemlighet förvaltas, som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.
Begreppet "den hemlighet" eller "det mysterium" som det talas om här, det är just ämnet för denna predikan, nämligen "Guds hemliga frälsningsplan". Nåväl, nog ordat om detta, vad handlar det egentligen om? Jo, det handlar om detta: frälsningen är inte, så som den ibland slarvigt beskrivs av vissa predikanter, att människan en dag plötsligt upptäcker att det kanske finns en Gud och börjar söka Honom. Nej, det går betydligt djupare än så. Skriften säger att vi har inte utvalt honom (Joh 15:16), utan Han har utvalt oss — Han har utvalt oss till att i Kristus få ta del av all den himmelska världens andliga välsignelser, till att få hela världen till vår arvedel och till att få Gud själv (Fadern, Sonen och den helige Ande) som en fri gåva, som ges till oss personligen. Förstår vi verkligen vad detta handlar om? Gud är inte så mycket intresserad av att ge dig olika former av välsignelser, som Han är att ge av sig själv till dig. Glöm aldrig detta.
Låt oss nu börja från början. Bakgrunden är följande: Människan har fallit i synd, gått bort ifrån Gud och valt att följa sig själv och sin nye Herre, Djävulen. Hon är långt borta ifrån Gud och Hans vägar, så långt borta att Gud kom till den punkt då Han inte längre kunde (på grund av sin rättfärdighet och helighet) låta ondskan få fortsätta. Han beslutade sig att sända en flod, som skulle förgöra mänskligheten, och med den dess oerhört stora ondska. Vilken tragedi detta är, att människan som var skapad till att vara Guds avbild och härlighet, och att vara Hans ära, kom så långt bort ifrån Honom och Hans vägar att det inte fanns någon annan väg ut än att göra processen kort med människan!
Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon (1 Mos 6:8)
Här ser vi Guds frälsningsplan i handling! Guds vilja är inte att någon människa skall gå förlorad. Om hon framhärdar i sin ondska och vägrar låta omvända sig, så kommer Herren dock låta henne få det hon mest av allt önskar, nämligen att få göra som hon vill och vara sin egen herre. Problemet med detta är bara det, att det finns ingen plats för Gud i det. Och i förlängningen leder det till den eviga döden i helvetets eld, tillsammans med hennes käre vän Satan, som hon tjänar fast hon kanske inte ens själv förstår det.Men Noa hade funnit nåd inför HERRENS ögon (1 Mos 6:8)
Han var annorlunda; Skriften beskriver honom som en "rättfärdig man" och "fullkomlig bland sina samtida". Kort därefter kommer förklaringen: Han vandrade med Gud! Och Gud gav honom ett ord: Gör dig en ark! Noa förstod nog inte riktigt varför, men i tro på Guds Ord så handlade han mot bättre vetande så som Herren hade sagt. Och det blev till frälsning för hela mänskligheten. "Vaddå, vad menar du" kanske du säger. Jo, jag menar att om Gud hade gett människan vad hon förtjänat så hade inte ens Noa klarat sig. Han hade också syndat, precis som alla andra människor, för bibeln säger att alla har syndat (Rom 3:23). Men Gud hade förbarmande med honom och lät honom bli till en välsignelse för hela sin familj, och ytterst sett hela mänskligheten. Utan Noas lydnad, så hade varken du eller jag levt idag. Glöm aldrig detta.
Om Abraham skulle man kunna tala länge och mycket; även han är ett föredöme i tro för oss. Skriften talar om honom som trons fader (Rom 4). Vilken tro handlar det om? Jo, tron på att det Gud har talat, det är det som gäller, oavsett vad omständigheterna, mina känslor och så vidare säger. Herren sade till honom att hans avkomma skulle bli så som stjärnorna på himlen (1 Mos 15:5), och som sanden på havets botten (1 Mos 22:17). Och Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet (1 Mos 15:6). Med andra ord: Abraham fick en rätt ställning inför Gud genom tro, redan innan han hade gjort någonting gott. Detta är så oerhört viktigt att det knappt ens går att överfokusera: en människa får en rätt ställning inför Gud genom tro och utan alla gärningar. Denna sanning som uppenbaras i Guds Ord har ibland grumlats upp av olika kyrkotraditioner (men ytterst av Djävulen själv som vill hindra människor från att komma in och leva i Guds vilja), men den förtjänar att predikas eftersom den har en förmåga att sätta människor fria — fria ifrån lagens egyptiska träldom, den fångenskap som kommer av att man "försöker", att man gör "så gott man kan", att man "inte är sämre än någon annan" osv. Allt detta är bara egenrättfärdighet som talar och det är ett halmverk som inte håller inför Gud.
Men Abraham trodde Gud. Han förstod det inte själv vid den tidpunkten, men Gud använde honom för att föda fram ett folk, som skulle vara bärare av Hans Ord och längre fram den mänskliga bakgrunden till världens frälsare, Jesus Kristus. Löftet hade ju getts för flera tusen år sedan när Abraham levde, löftet om att kvinnans säd [dvs. någon som skulle födas genom jungfrufödsel] skulle krossa ormens [djävulens] huvud (1 Mos 3:15). Men än var det lång tid kvar. Låt oss gå vidare till en annan spännande episod i frälsningshistorien, Guds stora hemlighet!
Mose var en mycket ödmjuk man, står det (4 Mos 12:3). Men jag är övertygad om att detta var en frukt av den relation med Herren som han då hade haft i mer än 40 år. Alltihopa började med att Mose en dag såg en brinnande buske (2 Mos 3:1 och framåt). I busken uppenbarade sig Herren, Abrahams, Isaks och Jakobs gud. Han hade ett uppdrag för Mose. Men det tog 40 år innan Mose var redo att gå in i det som Herren hade för honom, nämligen att föra Herrens folk (Israel) ut ur den egyptiska fångenskapen och in i Herrens underbara frihet, i Herrens land — löfteslandet, det land som Abraham blev lovad.
När Herren genom Mose hade fört folket ut i öknen så kommer en annan spännande episod, nämligen den då Herren ger folket lagen med dess bud; främst de 10 som skrivs på en stentavla av Herrens eget finger, men även de övriga bud och stadgar som ges. Eftersom det i Kristi kropp råder mycket förvirring angående lagens rätta bruk så bör det nämnas en liten smula om detta här. Syftet med lagen är (bl.a.) följande:
- Att ge människan gudsfruktan; en rätt inställning till Gud och Hans helighet. (2 Mos 20:20)
- Att hålla ondskan tyglad för att hindra den från att fritt få verka sin lömska vilja, genom att hota om straff för olika former av brott och att också verkställa dessa straff (1 Tim 1:9-10, Rom 13:4)
- Att vara en tuktomästare för att förbereda människan för nåden (Gal 3:24)
- Att täppa till munnen på människan och visa henne att hon står med skuld inför Gud; med andra ord att visa henne på hennes behov av frälsning och försoning med Gud (Rom 3:19)
Lagen gavs alltså för flera olika syften, och ett av dem är att ge människan en kunskap om vad som är Guds vilja för hennes liv. Problemet är bara det, att det räcker inte att veta vad som är rätt om man inte har förmågan att välja och att göra det rätta. Därför fortsätter Guds frälsningsplan. Låt oss gå vidare till näste hjälte!
Ja, hjälte och hjälte, David var en mördare och en horbock. Men Gud upprättade honom, och gjorde något fantastiskt genom hans liv, på grund av sin nåd. Bland annat så har vi ungefär halva psaltaren som är skriven av honom. Inget av dessa går dock upp emot det löfte som Gud gav David i 2 Sam 7:
När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son. Om han gör något orättfärdigt skall jag straffa honom med ris, så som människor brukar, och med plågor som drabbar människors barn. Men min nåd skall inte vika från honom, så som jag lät den vika från Saul, som jag lät vika för dig. Ditt hus och ditt kungadöme skall bestå inför mig till evig tid, ja, din tron skall vara befäst för evig tid.
Snacka om löfte! Inte undra på att David blev helt paff och förvånad. "Vem är jag, Herre HERRE, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit?", var hans första reaktion. Och jag är inte förvånad. Det beror nämligen på detta, att Gud är så otroligt god och nådig emot oss, så när Han handlar emot oss i enlighet med sin barmhärtighet och godhet så tappar vi hakan: vad har vi gjort för att förtjäna denna nåd? Men svaret är: ingenting! Om du hade gjort dig förtjänt av den, så vore den nämligen något helt annat än nåd.
Gud lovade alltså att sända en avkomling till David, som skulle få en evig tron och ett evigt rike. Det för oss rimligtvis till kvällens, dagens och evighetens stjärna, nämligen bibelns huvudperson, vår Frälsare och Herre — Jesus Kristus!
Jesus Kristus kom som du nu har förstått inte hit till jorden på grund av en slump, på grund av en impuls i Faderns hjärta. Nej, det var något som var förberett sedan mycket länge. Redan innan världens grund var lagd så slaktades han, står det (Upp 13:8). Jesus Kristus kom hit till världen, inte främst för att vara vårt föredöme och vår förebild, utan för att vara vår försoning, det offer som fullständigt och helt kan rena oss ifrån alla våra synder, all vår ondska, allt vårt mörker, alla våra missgärningar, all vår bortvändhet ifrån Gud. När Han har gjort detta, så kan han bli vår förebild. Men först behöver han få vara vår rättfärdighet, och vår förlossning.
Hur gick frälsningen till? Jo, som du förstått så har människan en skuld inför Gud; hennes ställning är inte rätt. Bibeln kallar detta för synd och orättfärdighet. Man kan också kalla det för andlig död, ett tillstånd där relationen med Gud är bruten.
Jesus såg detta tillstånd som människan befann sig, och gick själv in under denna förbannelse, under syndens konsekvens och bortvändhet ifrån Gud. Bibeln beskriver det som att Han blev gjord till synd (2 Kor 5:21) och gjord till förbannelse (Gal 3:13). Vi kanske vill lindra vår Mästares lidande lite, genom att säga att han blev gjord till ett syndoffer och att han blev förbannad. Men att säga att Herren blev gjord till synd, och till en förbannelse? Det är väl rena rama hädelsen. Ja, i världens ögon är det det, men det beror ju på att världen har Djävulen till sin Gud. Och han vet, att det är detta som besegrat honom, som krossat hans huvud!
Jesus blev alltså slagen, pinad, spottad på, men framför allt, och detta är det vidrigaste i hela berättelsen, så blev han gjord till synd, gjord till fiendskap med Gud. I denna mörka stund så upplevde Jesus Guds fulla vrede över synden, dessa konsekvens och natur. Han blev gjord till en syndare; ja, mer än en syndare, han blev gjord till alla syndare som någonsin levat och som någonsin kommer leva. Du kanske tycker det låter hemskt att bära sin egen synd, i helvetet. Men Jesus bar alltså alla människor synder, det som för människan tar en evighet, på bara några dagar. Detta är så ofattbart att vårt hjärta bävar när vi ens försöker förstå det. Men vi får nöja oss med att tro det, och att fröjda oss över att Han verkligen gått in i vårt ställe, och burit straffet för vår personliga synd!
Guds frälsningsverk är fullbordat i Jesus Kristus. Jesus har uppstått ifrån de döda, och Djävulen har blivit avväpnad. Synden har blivit dömd, och det finns alltså ingenting som hindrar människan från att få en rätt ställning inför Gud. Ändå så ser världen ut som den gör, med så mycket ondska som det finns. Varför är det så, om Jesus redan har fixat allting?
Jo, det är inte så komplicerat egentligen. Bibeln beskriver hela mänskligheten, ganska så grovt indelad, som två människor: den förste och den andre människan (1 Kor 15:45-47), eller den förste och den siste Adam (Adam betyder människa på hebreiska). Dessa människor är den förste Adam, som skapades av mylla ifrån jorden, och den andre Adam — Jesus Kristus! Det är därför bibeln talar om att den som är i Kristus är en ny skapelse; hon har nämligen kommit in i denne nye människa, som är en sann och verklig Guds avbild.
Anledningen till att det ser ut som det gör, är alltså att människan lever kvar i den gamla skapelsen trots att den nya skapelsen har kommit. Det kan finnas olika anledningar till detta; okunskap om vad Gud gjort för dem (i Kristus), ovilja att överge sitt gamla liv, ovilja att ödmjuka sig inför Gud och erkänna att man är en usel, ovärdig och fattig syndare, osv. Men vi behöver inte veta allt om varför olika människor inte lever i detta. Frågan som Gud ställer dig är nämligen om du vill leva i detta. Vill du att Jesus skall frälsa dig från din synd? Om du vill det, så kan du be med mig:
Herre Jesus Kristus, tack för att du kom hit till den här jorden för att dö för världens synd. Tack för att din vilja är att frälsa mig och att sätta mig fri ifrån allt det som håller mig bunden. Tack för att du är densammme igår, idag och så till evig tid. Ske din goda vilja i mitt liv. Var min Frälsare, min Herre och min allra bäste vän. Amen.