Nu börjar det bli dags för fjärde artikeln i serien. Det går bra att läsa den här även om du inte läst de andra, men du får nog mest behållning om du läser dem i ordningsföljd.

"Kärleken är inte uppblåst" lyder titeln. Vad innebär det att vara uppblåst? Jag ser framför mig en ballong, som fått i sig för mycket luft så att den nästintill spricker.

Det är lätt att konstatera när man träffar en uppblåst människa att vederbörande är uppblåst, men kanske inte lika lätt att definiera vad det exakt innebär. Men vad som är betydligt allvarligare än så är att det är avsevärt enklare att se problem i andra människors liv än i ens eget.

Nu är det ju så, att bådadera behövs. Ett kristet liv handlar inte bara om mig och min helgelse. "Gör alla folk till lärjungar" säger Jesus. Hur kan man göra någon till en lärjunge om man aldrig påpekar ett enda problem i lärjungens liv? Det tror jag inte är möjligt. Paulus brev är praktiskt taget gödslade av tillrättavisning. Men allt måste ske i en ande av kärlek. "Vill ni att jag kommer till er med riset eller med en mild och ödmjuk ande?" Gud vill inte behöva ta fram riset för att få dig till rätta. Men precis som varje kärleksfull fader så är han beredd att göra det om det behövs.

Jesus är, med risk för att bli tjatig, det bästa exemplet på en människa som inte var uppblåst. Han hade många chanser att "imponera" på människor, men tog ingen av dem. Han var inte intresserad av att finna bekräftelsen hos människor. Hur mycket har vi inte att lära av denne gudamänniska!

Fader,
vi ber att du ska förvandla oss till din härlighet. Forma det lerkärl som vi är så att du kan förvara din skatt i det, så att vi kan bli använda på ett effektivt sätt av dig. I din Sons namn, amen.