Israel är den kristna församlingens rötter. Utan en rätt förståelse av det judiska folket och hur vi som Guds församling rätt relaterar till det så kommer vi att bli rotlösa och står under stor risk att bli rotlösa. Följ med på ett äventyr genom vår spännande historia!

Israel. Detta folk och detta land. Älskat och hatat. Man talar om Israel över hela världen. Detta lilla, lilla folk i ett litet land stort som Småland, har av någon anledning hela världens blickar vända mot sig, på gott och ont. Men var började det egentligen? Låt oss öppna vår bibel och gå till Guds utväljande av Abram, i 1 Mos 12.

HERREN sade till Abram: "Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade." (v1-3)

Detta ord från Herren Sebaot till Abram är begynnelsen och grunden för Guds handlade med sitt egendomsfolk, Israel. Det är också orsaken till att detta folk fått utstå så mycket lidande genom tiderna, eftersom Satan, själafienden, avskyr det Gud har talat och gör allt han kan för att fördröja och förhindra det från att gå i uppfyllelse, så att Gud framstår som en lögnare (vilket han naturligtvis inte är).

Men låt oss titta en smula på vad Gud säger. Abram skall göras "till ett stort folk". I början på 4 Mos så ser vi att detta har gått i uppfyllelse. Ungefär 500 år efter detta ord från Gud till Abram så hade hans avkomma förökats till en summa på 603550, plus kvinnor, barn och Levi stam. Ett ganska så "stort folk", eller hur? Och i våra dagar så är de naturligtvis ännu fler än så.

Varför är då detta folk och detta land så viktigt för oss som Guds församling? Jo, för att utan Abrams lydnad till Guds tilltal så hade vi aldrig blivit frälsta över huvud taget! Det var på grund av att Abram lydde som Gud kunde fortsätta med den stora planen som han hade i sitt hjärta, att genom Jesus Kristus återlösa hela mänskligheten tillbaka till sig själv. Men utan ett folk så var det en omöjlighet.

Detta är dock inte allt. En del förvirrade människor har halkat in på något som kallat ersättningsteologi, där man menar att Gud handlade med Israel under Gamla förbundets tid, men att han nu i det nya förbundet handlar med sin församling i stället. Utifrån detta sätt att tänka och resonera så kanske man menar ungefär så att Israel behövdes för att förbereda Herrens ankomst, men nu idag så har de spelat ut sin roll och Herren handlar med sin församling. Detta är dock helt och hållet felaktigt! Det är sant att Gud idag handlar med och genom sin församling, men det betyder inte att Israels roll och funktion är överspelad. I förberedelsen för den yttersta tiden och Messias återkomst till jorden så kommer de att spela en mycket viktig roll, och jag hoppas att kunna gå in på det lite senare i en annan predikan.

Syftet med Israel är, skulle jag vilja säga, tvåfalt. Nummer ett, och på ett sätt det viktigaste, är just att bereda en "landningsbana" för Jesu ankomst. Att förbereda ett folk som Herren skulle komma till och bekänna sig till som sitt. Nummer två, som ofta glöms bort när vi låter vårt tänkande påverkas av ersättningsteologins ogräs, är att genom Guds handlande med Israel så lär vi oss att lita på hans trofasthet. Eftersom detta ofta kommit i skymundan så tänkte jag tala en liten stund om detta.

Gud är trofast. Detta är något som framgår tydligt i bibeln. Men detta gäller, mina vänner, både på gott och ont. Guds trofasthet visar sig både i välsignelse och förbannelse. Gud hade lovat Israels barn, på många ställen men kanske allra tydligast uttryckt i 5 Mos 28, att lydnad till Hans röst skulle medföra Hans välsignelse, och på samma sätt så skulle olydnad medföra att man försätter sig i förbannelse. En av dessa förbannelser var att man skulle få gå i fångenskap till andra folk. Man skulle bli fortförd från landet, "det härliga landet" som bibeln kallar det (Dan 8:9, 11:16 och 11:41). Med andra ord så är det som kallas för diasporan eller enklare uttryckt "förskingringen" förutsagd långt tidigare i Bibeln. Och det är en del av förbannelsen som Israel kom under genom sin olydnad.

Häri ser vi Guds trofasthet. Det han har lovat skall hända, det händer, oavsett om det för stunden synes gott eller ont. Herrens ord går i uppfyllelse! Vi förstår alltså att vi kan lita på Herren, när vi ser att det judiska folket levt i förskingring ända sedan strax innan Jesu födelse, men allra mest sedan templets förstörelse år 70 e.Kr.

Vad som är ännu mer spännande än detta är dock återvändandet till landet. Utan att bli alltför sionistiskt romantisk i mitt sätt att uttrycka mig så skulle jag nog ändå vilja påstå att detta är något av det mest intressanta som hänt i hela mänsklighetens historia! Varför? Jo, just på grund av de löften som finns om återvändandet i Bibeln. Vi hinner inte gå in på alla bibelställen som talar om detta, men som exempel kan vi ta upp Jer 31-33 och Hes 36. Dessa bibelställen har ofta vridits till att framförallt syfta på det nya förbundets instiftande, hedningarnas frälsning, den nya födelsen och andedopet. Men det är faktiskt inte vad det framförallt handlar om. Utan det är just detta: Guds trofasthet mot sitt folk! Allt detta, den nya födelsen, andedopet och frälsningen, är framförallt för judarna. Därför säger ju också Paulus så, i Romarbrevets första kapitel. "Först för juden, men även för greken". Vi har ofta vänt på det hela och tänkt "först för hedningen och så kanske också för judarna om de blir som oss och börjar leva så som vi gör". Detta, mina vänner, är helt uppåt väggarna. Om det är någon som skall bli som några andra så är det vi som skall bli som dem. (även fast det naturligtvis också kan gå för långt)

Du som tror på Jesus och har tagit emot Honom som din frälsare, även fast du kommer från en hednisk bakgrund behöver förstå detta. Detta är dina rötter. Utan rötter så förtorkas en växt när solens hetta ligger på. Men med rötterna djupt nedstoppade i marken, så får växten ständigt nytt liv, ifrån vattnet som finns långt ner. Hos judarnas konung - Jesus!