"Därefter gick Mose och Aron till farao..." (2 Mos 5:1)

Vi kan se det för våra inre ögon. Säkert var både Mose och Aron på ett sätt livrädda inför sin uppgift. Ändå visste de vad Gud hade sagt, och de visste att det var viktigare än den fruktan som de kände.

Mose var vid det här tillfället 80 år gammal. En gammal skrynklig gubbe! Inte precis den trosfriska 20-åring som vi kanske ibland föreställer oss. Nej, det här var en man som hade prövats av livet, i dess verkliga bemärkelse. Hur kul tror du själv att det är att ta upp befrielsekampen för ditt folk och bara bemötas av att bli förskjuten? Jag är säker på att det var med stor fruktan som Mose åter stod som representant för sitt folk. Men en sak skiljde detta tillfälle från det som tidigare hade hänt.

Nu gick han inte längre sina egna vägar, utan nu hade han blivit ödmjukad under Guds mäktiga hand. Nu var det inte längre hans eget initiativ, utan det var Guds initiativ. Nu var tiden inne, då Israels barn skulle en gång för alla bli befriat ifrån Egyptens slaveri. Guds tid.

Blev det inte just så som Gud hade sagt till Mose? Han fick leda Guds folk ut, på ett äventyr som än idag inte är över. Det handlade inte om Moses egen kraft, styrka och förmåga. Det handlade bara om detta enkla, om Mose skulle våga tro på Gud trots de känslor av otillräcklighet och svaghet som han kände. Trots att fruktans ande, träldomens och slaveriets ande försökte få makt över honom och fylla hans sinne och tankar med allt det hemska som skulle komma att hända om han vågade lyda Gud.

Gud vare tack och lov, att Mose lydde. Mose gick till Farao, precis som Gud hade bett honom att göra. Vad har Herren bett dig och mig att göra idag?