Lagiskhet och laglöshet - del 1
Det finns två typer av "stickspår" som är ganska vanligt förekommande i den kristna församlingen idag. Det ena kallas för laglöshet, och är nog så allvarligt. Det andra, som jag tänkte skriva lite om idag, är det som kallas för lagiskhet.
Jag skulle vilja påstå att dessa två "feltolkningar" av den kristna tron, eller vad man nu ska kalla dem, är de två kanske allra vanligaste felen som vi som kristna riskerar att halka in i. I mitt fall är det lagiskheten som har varit (och är) det största problemet, åtminstone under de senaste åren. I många svenskkyrkliga sammanhang tror jag snarare att laglösheten - antinomismen, om man vill använda ett lite mer komplicerat ord - är det vanligaste problemet nuförtiden.
Lagiskheten bygger på egenrättfärdighet. Denna gamla "grundsynd" som plågat människors liv ända sedan Adam och Eva gjorde sig fikonlöv i Edens lustgård, efter att de och hela människosläktet hade syndat gentemot Herren för allra första gången. De gjorde sig fikonlöv för att täcka över sin nakenhet, den nakenhet som inte hade varit något som helst problem innan de hade syndat (1 Mos 2:25). Problemet är bara att det räcker inte! Vår egen strävan, våra egna försök att "rätta till" problemet på egen hand gör nästan bara saken värre, snarare än att göra saken bättre! Vi lägger sten på sten, synd på synd, och drar oss längre bort från det syfte till vilket vi egentligen är skapade.
Samma typ av överskylande sker idag, men det tar sig förstås andra yttringar nu. Grundproblemet är att vi ens för ett ögonblick tror att vi ska kunna klara av ett leva ett liv som räcker till inför Guds ögon. Låt mig en gång för alla slå fast: det gör vi inte! Inte en enda av oss klarar av det. "Ingen rättfärdig finns, inte en enda" (Rom 3:10). "Ty alla felar vi på många sätt". (Jak 3:1)
Vi vet alla att vi inte ska ljuga, men vi gör det ändå. Vi vet alla att vi ska älska vår nästa, såsom oss själv, men vi gör det ändå inte. Ett problem i mitt eget liv är ofta att jag "snöar in" på ett enda av budorden, t.ex. det här med att vi ska tala sanning mot varandra. Det kan hända att jag kan klara av ganska bra att tala sanning (eller åtminstone att inte ljuga...), men problemet blir ju till vilket pris detta sker. Om min fru eller min mamma lagat mat åt mig och hon frågar hur den har smakat, och jag då svarar "Jo, den var förskräckligt äcklig", kan någon påstå att jag då till fullo levt upp till Guds vilja - även om det just då råkade vara ett helt "sanningsenligt" svar? Knappast.
Detta misstänker jag är ganska typiskt för egenrättfärdigheten. Man väljer sig ett budord som man håller benhårt fast vid, kanske ett som man tycker sig klara av ganska bra, och så tycker man att man hållit hela lagen bara för att man klarat av hyfsat bra att hålla detta budord. Precis så gjorde fariséerna på Jesu tid, och precis så gör även vår tids hycklare.
Problemet med vår syndaskuld är dock betydligt djupare än så, och kräver en mer drastisk åtgärd än dessa ytliga försök att tillfredsställa en fullkomlig och helig Gud.
Det var därför Jesus dog för oss. Han, och endast Han, levde ett fullkomligt liv inför Gud. Guds Son och människoson. "Född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus. Korsfäst, död och begraven." I sitt liv så uppfyllde han lagen, i dess fullhet. Han är den enda människa som aldrig någonsin under sitt liv syndat! I sin död så tog han på sig all vår synd, och all dess konsekvens (fattigdom, sjukdom, och andra former av lidande). "Nederstigen till dödsriket." Men så kommer detta ljuvliga, o; detta evangelium (glada budskap): "På tredje dagen, uppstånden igen ifrån de döda!"
I sin uppståndelse så banade han en väg för en ny födelse, ett nytt liv, en ny skapelse - befriad från syndens och dödens slaveri.
Därför vilar nu vår frälsning endast på detta enda: Jesu Kristi fullbordade försoningsverk, på Golgata kors och i dödsriket. Straffet är betalt, och Gud är nöjd och tillfreds i och med detta!
Att inse just denna enkla men viktiga sanning, att våra egna gärningar varken kan lägga till eller ta bort något i vårt förhållande till Gud är en oerhört befriande uppenbarelse! Den människa som tar till sig detta blir fri, glad och tacksam i sitt förhållande till Gud och sina medmänniskor.
Därmed försvinner också krampen. Det är inte så fruktansvärt viktigt att vi klarar av att hålla oss "syndfria". I vår egen kraft så finns det ingen som helst chans att vi ska klara av det ändå, så vi kan lika gärna sluta försöka. Då ger vi Guds Ande plats att istället verka en äkta, djup och stark helgelse i våra liv! Gud tar sin boning i oss, helt och fullt, och vi börjar formas till en äkta, djup och varm Kristuslikhet, Gud till pris och ära.
Låt mig be och bekänna över ditt liv:
Gud, jag ber dig att du ska låta detta bli en uppenbarelse i den människas liv som läst detta. Låt henne förstå att hennes egna gärningar inte på något sätt påverkar ditt förhållande till henne. Låt henne också se djupet av ditt frälsningsverk. Det är fullbordat! Det finns ingenting kvar för oss att göra, annat än att tacka dig från djupet av våra hjärtan, för att du gjort detta underbara för oss!
I Jesu dyra namn, amen.