Det finns en psalm i Bibeln som beskriver både människans ondska och vår dårskap på ett ganska intressant sätt. Det är Psalm 14 jag tänker på.

Låt oss börja med att läsa hela psalmen:

För körledaren. Av David.
Dåren säger i sitt hjärta: "Det finns ingen Gud." Onda och vidriga är deras gärningar, ingen finns som gör det goda. Herren blickar ner från himlen över människors barn för att se om det finns någon som förstår, någon som söker Gud. Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Förstår de ingenting, alla dessa förbrytare som äter mitt folk som bröd och inte åkallar Herren? Där grips de av skräck, för Gud är med de rättfärdigas släkte. Ni hånar den svages råd, men Herren är hans tillflykt.

O att det från Sion kom frälsning för Israel! När Herren gör slut på sitt folks fångenskap, då ska Jakob jubla och Israel glädjas.

David börjar med att gå ganska rakt på sak: Dåren säger i sitt hjärta: "Det finns ingen Gud." Detta har ju tyvärr blivit ett ganska vanligt synsätt i vår tid. Antingen så förnekar man Gud rakt ut (vilket kallas ateism) eller så förnekar man att vi kan veta att Gud finns (vilket kallas agnosticism). Eller så säger man att Gud finns kanske, men han har i så fall inte så mycket med oss att göra (deism) eller att han mer är någon form av osynlig "kraft" eller liknande (new age).

Alla dessa idéer har det gemensamt att de förnekar den bibliska uppenbarelsen om vem Gud är, varför Han har skapat oss människor, och inte minst - Guds försoningsverk i Kristus Jesus. Därför beskriver David dem, med profetisk skärpa, som dårar. Det är starka ord, ja, men det är också ett väldigt påtagligt avfall från "den sunda läran" (Tit 2:1), eller det som Paulus kallade "mitt evangelium" (Rom 16:25).

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att förstå renodlad ateism. Agnosticism kan jag ändå se någon form av intellektuell ödmjukhet i, att man inte tar tydlig ställning till det man inte fått erfara. Men ateism? Att säga att man vet att Gud inte finns, när hela naturen vittnar om Hans storhet och godhet gentemot oss, det övergår verkligen mitt förstånd.

Konstruktionerna i människokroppen. Örats komplexa uppbyggnad, ögats likaså. Den mänskliga hjärnan. Strukturerna i ett löv, som för trädets sav ut från rötterna och stammen ända ut till ovansidan på lövet. Stjärnorna på himlen en smällkall natt, som gnistrar mot den svarta himlen. Fullmånens starka ljus som verkligen lyser upp en mörk natt.

Allt detta är för mig så otroligt starka och ovedersägliga Gudsbevis. Det går inte, det är helt enkelt inte möjligt att bortförklara allt detta som ett sammanträffande. Det finns för mycket "struktur" och system i Skapelsen för att kunna vifta bort det på det sättet. Detta beskrivs också av Paulus i Rom 1:20:

Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.

Med andra ord: alla kan med sitt förnuft och sitt förstånd se att det måste finnas något större bakom Skapelsen. En Skapare, av något slag. Detta är naturligtvis inte samma sak som att människan kan lära känna Gud enbart genom att "tänka" sig fram till Honom; Bibeln är tydlig med att det handlar inte främst om att vi kommer till Gud. Det handlar om att han kommer till oss!

Precis detta beskriver David i slutet av psalmen:

O att det från Sion kom frälsning för Israel!

Han längtade, trängtade i sitt hjärta efter en frälsning han ännu inte hade sett. Denna frälsning kom genom Jesus Kristus. Han, som är Gud av sann Gud, ljus av sant ljus, född och icke skapad, lät sig födas in i denna värld genom en människa, Guds Moder - Jungfru Maria. Gud blev människa och klev in i den värld han själv skapat.

Människan hade nämligen genom synden blivit fullständigt fördärvad. Som David beskriver det:

Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda.

Synden hade tagit ett starkt grepp om människan, och vi kunde inte frälsa oss själva från den. Vi kunde möjligen med lite god vilja hålla vår hand från att sätta handen i "kakburken", eller hindra oss från att stjäla, eller begå otukt och horeri. Dessa yttre synder kunde vi väl möjligen lära oss att undvika, med lite ansträngning. Men att få bort hjärtats inneboende ondska, den onda viljan och det sinnelag som sätter oss själva framför vår medmänniska och Herren, det krävdes det ett mirakel för att få ordning på!

Därför kom Jesus hit.

Han tog vår plats, och betalade straffet för våra synder. Han lät sig spikas upp på Golgata kors, dog och blev begraven. Men det slutar inte där! På tredje dagen uppstod han ifrån de döda. Han dog för våra synder, och blev uppväckt för vår rättfärdighet. När vi kommer till tro på honom så händer något fantastiskt på insidan hos oss. Gud förvandlar oss och tar bort det gamla stenhjärtat, och sätter in ett hjärta av kött (Hes 36:26). Vi fylls av en längtan efter att söka Gud, att följa honom och göra hans vilja.

Om du som läser detta inte tror på Jesus men vill lära känna honom och få del av Hans liv kan du be denna bön med mig:

Herre Jesus, jag känner inte dig, men jag vill lära känna dig. Lär mig vem du är och låt mig få bli ditt barn. Jag tror på att du har dött för min skull, och uppstått från de döda. I Jesu Namn, Amen.

Gud välsigne dig! Ta gärna kontakt med mig om du vill ha hjälp på vägen. Du kan också ta kontakt med någon församling eller kyrka i närheten av där du bor så kan de hjälpa dig att växa i tron. www.kyrksajten.se har en funktion där du kan söka baserat på ditt riktnummerområde, så kan du hitta en församlingsgemenskap nära dig.