I århundraden har människan funderat kring det som kallas för teodicéproblemet - hur en allsmäktig, god Gud kan tillåta så mycket lidande i världen. I denna text går vi ner på en mer personlig nivå: tycker Gud om mig eller vad är hans inställning till oss människor egentligen?

Jag tror att detta är en väldigt viktig fråga att fundera på. Vår uppfattning om huruvida Gud är positivt eller negativt inställd till mänskligheten i allmänhet och oss själva i synnerhet tenderar nämligen att påverka väldigt mycket annat också - våra relationer till andra människor, och våra relationer till oss själva.

Så, hur är det nu då, tycker Gud om oss eller inte?

Gud såg att det var mycket gott

Låt oss börja från början, i Skapelseberättelsen. Vi läser från det allra första kapitlet i hela bibeln, 1 Mos 1:26-29:

Gud sade: ”Låt oss* göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden* och alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Råd över havets fiskar, himlens fåglar och alla djur som rör sig på jorden.”

Och Gud sade: ”Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Det ska ni ha till föda. Och åt jordens alla djur, åt himlens alla fåglar och allt som krälar på jorden, allt som har liv, ger jag alla gröna örter till föda.” Och det blev så. Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det blev afton och det blev morgon, den sjätte dagen.

Gud såg på världen, djuren och mänskligheten och allt annat han hade skapat, och konstaterade att "det var mycket gott". Notera en viktig detalj. Under hela skapelseberättelsens sex dagar så konstaterar Bibeln att "Gud såg att det var gott". Men det är först när Han skapat människan, skapelsens krona, som han konstaterade att det var mycket gott!

Men det var väl före syndafallet? Nu är väl Gud arg på oss?

Detta är sant såtillvida att syndafallet förändrade människans relation till Gud, men jag vågar hävda att Guds grundläggande positiva inställning till människan förändrades inte. Varför skulle han i så fall ha ödslat flera tusen år på att förbereda en frälsningsplan, först genom Noa (som blev till räddning för hela mänskligheten), sedan genom Abram (som fick det nya namnet Abraham, "fader till många folk"), Isak, Jakob och så vidare?

Varför skulle Han ha gjort allt detta om han var grundläggande fientligt sinnad mot mänskligheten?

Nej, sanningen är snarare den att det är vi som ofta är fientligt sinnade mot Gud och Hans Ord. Det är inte Gud som är problemet. Det är våra hjärtans ovilja att lyssna till Hans röst som ställer till det. Han står redo att ta emot oss, direkt när vi vänder tillbaka till det goda fadershuset.

Men det där gäller väl bara för den som är kristen? Jag tror ju knappt ens på Gud och brukar aldrig orka gå till kyrkan...

Vet du en sak. Guds välvilliga inställning till oss är inte på något sätt beroende av att vi skulle vara förtjänta av den! Gud är inte god emot oss för att vi på något sätt skulle ha förtjänat Hans godhet och barmhärtighet över våra liv. Tvärtom: Han är god emot oss trots att vi är dem de är. Han är god mot oss, inte för att vi är dem vi är, utan för att Han är den han är!

Jag älskar den bild som Jesus målar upp i liknelsen om den förlorade sonen. Vi läser från Lukas 15, vers 11 och framåt:

Vidare sade han: "En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde.
Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något.

Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. Och han stod upp och gick till sin far.

Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada.

Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.

Den här texten visar på ett så underbart sätt Guds välvilliga inställning mot människan. Noterar du att fadern i denna text knappt ens hinner lyssna på sonens bekännelse av sin egen synd och sin egen uselhet, innan han formligen kastar sina välsignelser över honom? Sådan är Gud! Han är så otroligt glad när vi vänder om till Honom. Vet du att det står att Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig? (Luk 15:10) Det blir fest i himmelen. Det räcker med en enda person som vänder om till Gud för att änglarna ska jubla och dansa!

Men vad ska göra om jag inte tycker om mig själv då...?

Detta är tyvärr ett problem för många människor idag. En sak som också är besvärlig är att om man inte tycker om sig själv, så är det väldigt svårt att älska andra. Jesus säger ju att "du ska älska din nästa som dig själv" (Matt 19:19 m.fl.). Om vi går runt och är negativt inställda mot oss själva så blir det väldigt svårt att vara positivt inställda till våra medmänniskor.

Jag tänker så här: Om du är en troende, så är du i Kristus, och då är du grundläggande okej. Om du vill följa Jesus, och tror att Gud har uppväckt honom från de döda, så är det en väldigt bra start. Du är skapad med en unik personlighet, och även om vi alla har utmaningar i större eller mindre utsträckning, egenskaper som gör oss mer eller mindre benägna att falla i synd på olika områden i våra liv, så är detta inget problem för Gud. Missförstå mig inte här: jag menar inte att förminska syndens makt att bedra. Den är verklig. Men min poäng är detta: vi behöver inte leva i denna form av ängsliga fruktan att försöka "behaga Gud" på ett osunt sätt hela tiden. Gud är grundläggande redan behagade av oss, på grund av två saker:

  1. Han har skapat oss till sin avbild, och med ett speciellt syfte och en unik plan för var och en av oss.
  2. Han har tagit den fulla konsekvensen av all vår synd upp på sig själv, genom Jesu Kristi ställföreträdande död på korset.

Förstår du detta sistnämnda? Syndaproblemet är avklarat, utifrån Guds perspektiv. Priset är betalt. Juridiskt sett så har vi fått en rättighet som inga människor hade innan Jesu död. Vi får komma inför tronen på detta sätt:

I honom och genom tron på honom kan vi frimodigt och med tillförsikt träda fram inför Gud. (Ef 3:12)

Åh, om vi bara skulle till fullo förstå vad detta innebär, djupet i den upprättelse som Gud har gett oss i Kristus. Det finns verkligen inga begränsningar kvar! Begränsningarna finns enbart i vårt sinne, vårt sätt att tänka om oss själva och om Gud, och vår rädsla för att våga lita på honom fullt ut, att Han verkligen är så god som han säger att Han är.

Vi kan avsluta med en enkel bön tillsammans:

Tack Jesus, för att du grundläggande är välvilligt inställd till mig.
Tack för att du har dött för alla mina synder. Tack för att har uppstått för min rättfärdiggörelse.
Jag erkänner ditt herravälde över mitt liv och jag ber dig: hjälp mig att komma in i en djupare insikt om din inställning till mig och alla andra människor. Tack för att du tycker om mig!

I Ditt Namn, Amen.

Gud välsigne dig!