I Joh 16:8 talas det om att när Jesus skulle sända den helige Ande, på pingstdagen, så skulle han överbevisa människor om synd, om rättfärdighet, och om dom. Dessa tre ämnen har väldigt mycket med varandra att göra, och det är praktiskt taget omöjligt att bara lägga ut ett av dem separat. Likväl ska jag göra ett försök att undervisa rätt så kortfattat och enkelt om begreppet synd. Håll i hatten.

Synd. Ett inte speciellt populärt ord i dagens värld. Människan är ju i grunden god och sund, menar man. Vi har ju utvecklats tack vare evolutionen. Och så blir man jätteförvånad när det dyker upp en kille på en skola och skjuter ner sina gamla lärare. Man lägger ner en massa tid på att hitta lösningen, när den i själva verket har funnits i bibeln i snart 2000 år.

Men vad betyder egentligen själva ordet? Innan vi kan komma in på det behöver vi studera vad Guds originalplan med människan var. Vi slår upp 1 Mos och läser, ifrån 1:26: "Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden." Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!" Gud gav människan en ställning av rådande, där hon var kallad att regera över jorden. Hon skulle vara herre, inte vara över Gud, men över situationer, omständigheter och allt annat skapat.

Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott (v31). Men så hände något. Det som var gott, blev ont. Det som var ljus, blev mörker. Det som var kallat att råda, blev uppfyllt av fruktan. Hur kunde det ske?

Vi ska inte gå igenom skapelsen i detalj här, utan vi citerar istället Rom 5:12. "Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat." Här kan man dra många slutsatser, men helt klart är att det är människan som är skulden till det som skedde i lustgården. Ja, hon blev frestad av djävulen, av ormen, men hon hade ett eget ansvar för sitt liv. Annars hade ju hon inte behövt få något eget straff. Och faktiskt så har detta även med Jesu försoningsdöd att göra, för en av anledningarna till att Jesus behövde bli människa var just att enbart människan kunde på ett rättfärdigt sätt ta på sig skulden för det som skedde.

Adam öppnade dörren för synden, och genom synden döden. När du tänker död, så tänker du kanske främst på den fysiska döden. Men det finns en mycket allvarligare död, och det är den andliga döden. Mycket enkelt beskrivet så kan man säga att andlig död, det är att vara förbannad. Att vara skiljd ifrån och övergiven av Gud, utlämnad helt och hållet åt sig själv.

Det är i detta tillstånd mänskligheten befinner sig idag. Hon har gått så långt i sin synd att hon blivit helt förmörkad i sinnet. Det är därför många människor kan säga att det inte finns någon Gud, och helt allvarligt mena det. De har ju aldrig upplevt honom. Det de sett av livet är mycket smärta, lidande, sorger och bedrövelser. Inte nödvändigtvis varje dag, men människor i allmänhet betraktar lidandet som en naturlig del av livet. En del religioner går så långt som att säga att livet enbart är lidande (buddhism). Och faktum är att det ligger mycket i det. Salomo skriver i Pred 2:23 att "alla hennes [människans] dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro". Överdrivet negativ syn på livet? Nej, snarare en mycket ärlig människas bekännelse! Detta är vad livet utanför Kristus innebär.

Synd är, helt enkelt, allt som motverkar Gud. Allt som motverkar livet. Det är mer en bara en gärning, som till exempel stöld eller mord. Det är en destruktiv kraft, som verkar i alla människor i större eller mindre utsträckning. Det är en natur i människors ande som inte har blivit födda på nytt och renade i Jesu blod.

Det är detta som gör att Gud hatar synd (Ords 6:16-19, Sak 8:17), och det är därför han gjort allt han kunnat för att visa oss vad som är rätt och riktigt i hans ögon. Allt som går emot Herrens lag, skadar oss nämligen. Vissa saker skadar oss mer, andra skadar oss mindre. Men all synd föder död (Jak 1:15). Den leder till helvetet, ytterst sätt. Och det är därför synd är så fruktansvärt.

Gud lämnade inte sitt folk i deras synd. Han såg mörkret i deras hjärtan, hur de var alltigenom onda. Men ändå, så sände han sin Son hit till jorden. Gud blev människa, för att själv gå in under syndens konsekvenser - evig död, åtskillnad från Gud.

Detta kallas ibland för det saliga bytet. Jesus var fullständigt fläckfri. Han var det rena offerlammet. Jesus var fullständigt fri från synd, ifrån den andliga döden, eftersom han hade blivit född av en jungfru. Det är nämligen så att blodet överförs enbart av fadern vid befruktningen. Därför var Jesu blod rent - han hade ingen del i "dödens herravälde" (Rom 5:21). Men nu hände det fruktansvärda. Jesus gick upp på korset, och tog syndarens plats. Och all Guds vrede, som vi hade samlat på oss på grund av våra synder, allt det straff som vi förtjänat genom vår ondska, den blev lagd på Jesus. I Guds ögon var det inte det rena lammet som hängde där längre, utan den syndigaste syndare du kan finna.

Om du tar alla äktenskapsbrytare du kan hitta, alla massmördare, alla tjuvar, alla lögnare, alla terrorister, alla djävulsdyrkare, alla pedofiler, och dessutom dig. Då ser du vad Gud såg i Jesus när han hängde på korset. Gud är en helig och rättfärdig gud, som inte har överseende med synd. Den som syndar skall dö. Du kan ju tänka dig vilka enorma plågor Jesus upplevde i denna stund. Den fysiska misshandeln var på intet sett det värsta. Nej, det värsta var den andliga döden som han upplevde på korset. "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds" sade han redan i Getsemane (Matt 26:38). På korset fullbordades det. Jesus dog andligen. Han fick uppleva helvetet, i fullt mått. Alla människors eviga lidande i helvetet, det tog han på sig i sin egen ande. Detta går inte att beskriva med ord

Detta är vad verklig kärlek är. Att gå i döden för sina fiender, för dem som hatar dig. Att acceptera att i tre dagar bli skiljd från Gud, övergiven och förbannad, och gå ner i helvetet. Att bli pinad på det mest påtagliga sätt.

Jag är övertygad om att Jesus flera gånger under denna tid upplevde att han ville ge upp. Ja, han är Gud, men han är också människa. Till sin mänskliga natur kunde han uppleva en längtan att bara ropa "Det är nog! Jag vill inte!". Jesus hade en fri vilja. Ingen tvingade honom att göra detta. Inget annat än den kärlek som han har i sitt hjärta, till en förlorad värld. Till syndare, som du och jag var.

Men detta betyder inte att alla människor automatiskt blev frälsta. Detta är vad som skedde, juridiskt sett. I Guds ögon är världen försonad med honom. Skulden är betalad. Fadern är nöjd med Jesu offer, och blodet som han gick upp med vid sin himmelsfärd påminner ständigt om det han gjorde. Likväl är det så, att om inte en människa blir frälst, född på nytt och en ny skapelse i Kristus Jesus, så kan hon inte tillgodogöra sig detta. Därför behövs den helige Andes överbevisning - för att visa syndarna att deras synd skiljer dem ifrån Gud. För att måla upp Kristus såsom korsfäst framför deras ögon.

Tro dock inte, att detta sker automatiskt. Detta sker när du, i den helige Andes kraft, talar ut Guds Ord för människor. När du frimodigt förkunnar allt vad Gud gjorde i Kristus Jesus för att friköpa den här världen ifrån syndens och dödens lag. Då kommer den väckelse som så många människor längtar efter - när de som är kristna börjar leva det liv som Jesus dog för att ge oss.